... cant-live-without-eachother-love.

En vän till mig frågade idag hur det går med mitt och Jespers förhållande. Och jag svarade att vi har våra små problem (som de flesta, antar jag) som att jag inte orkar hjälpa till hemma så Jesper, älskade, får göra allt bland annat. Så frågar sen vännen "Men älskar ni varandra?"... "Ja, vi älskar varandra. Vi säger det till varandra varje dag" svarar jag... "Men dåså!". Vadå "dåså" tänkte jag först, men ju mer jag tänkte desto mer insåg jag att han har rätt.

Vi älskar varandra, så resten kan vi jobba på. Så jag flöt runt på små luddiga moln ett par timmar denna eftermiddag, medan jag tänkte på hur bra vi egentligen har det... som älskar varandra!

Jag upptäckte en App till iPhone som gör att man kan blogga från telefonen! Så jag var tvungen att prova!

Kl 08:00
Det knackar på min dörr och in kommer en sköterska för att ta prover på mig inför behandlingen med medicinen Leponex. Hon sticker mig 2-3 gånger men lyckas inte få något blod... Så de låter en narkossköterska göra det, han lyckas på en gång. De får blodet de ville ha.

Kl 12:00
Lotta, läkaren, kommer in till mig och vi pratar lite om biverkningarna av Leponex. Listan på biverkningar var lång... Bland annat fanns det ämnesomsättningsrubbningar, hjärtsjukdomar, snabba hjärtslag och ökat salivflöde. Det skrämmer mig lite när listan över biverkningar är så lång, men det är nog värt att prova den ändå...

Kl 16:00
Sitter och skriver medans jag tittar på Sex and The City. Funderar över hur dagen varit samt analyserar mig själv. Något måste ha hänt med mig, men jag vet inte vad. Jag hade inte klarat av att stanna på sjukhuset så här länge för en månad sedan. Något har hänt, men vad?

Kl 20:00
Dags för mer Sex and The City, och sen ska jag sova!

Till att börja med, jag blev inlagd i tisdags. Och för första gången sen mina ECT behandlingar så har jag stannat på psyk i mer än en natt. Det är helt otroligt och jag tror att mycket beror på just avdelningens regler... Man får ha mobiltelefon, prata i den får man göra på sitt rum. Man får också ha dator (om man t ex. har en bärbar dator som jag då har) och om man har mobilt internet får man använda det också! Så mycket tror jag beror på avdelningens regler... Men jag trivs rätt okej där ändå...

Imorgon, 20/2, fyller jag år. Jag fyller inte jämt utan jag fyller "bara" 24... Men tiden har gått så fort. Tänker på min syster som blir 13 i år, herregud, vart har tiden tagit vägen? Det var ju nyss som jag höll en nyfödd Cecilia i min famn och kastade konstiga blickar åt pappa som filmade mig... Jag fick permission över helgen just för att det är min födelsedag. Rätt skönt att få komma hem en sväng...

Nu ska jag, kanske, krypa ihop på soffan och titta på TV, äta popcorn och bara ta det allmänt lugnt. Eller så sitter jag kvar vid datorn och surfar runt lite... Vi får se! Hur som helst, jag fyller år imorgon!

Jag har precis kommit hem från ännu en natt på psyk, denna gång på avdelning 23. Denna avdelning har andra regler än avdelning 22 vilket är på både gott och ont. På 22an får man t ex. ha sladdarna till sin dator på rummet... Men på 23an så låses sladdarna in och det var närapå att jag inte fick ha datorn ens. 22an ser även äldre ut, lite som något från "Gökboet"... medans 23an är nyrenoverad. Iofs. om några veckor kommer 22an att flytta in i sina nya lokaler och kommer då likna 23an mer.

Jag var på psyk för att jag mådde dåligt, riktigt dåligt. Min läkare på VPM (öppenvården) skickade mig tidigare i veckan till psyk akuten för att få medicinändringar (har jag för mig att det var). Men jag stannade inte nog länge för att ändringarna skulle göras, utan jag åkte hem. Idag när jag pratade med läkaren på avdelning 23, kommer inte ihåg vad han hette, så säger han att han kommer inte på vad för ändringar man kan göra då jag redan provat en hel del mediciner och en hel del styrkor... Det enda han gjorde var att höja Anafranil (antidepressiv) till 100mg istället för 75mg.

Han gav mig också valet att stanna eller åka hem. Så jag åkte hem och ska nu ta kontakt med öppenvården.

Men något som stör mig... om ens käraste kommer hem från sjukhuset så borde man väl bl glad och ge denne en kram när hen kommer in genom dörren. Men jag fick ingen kram... Utan han är sur på mig, och jag är så jävla less på det. Jag är så less på det så jag vet inte vad jag ska göra.