Klockan är nu strax efter fem på morgonen och jag har varit vaken sedan klockan två, jag vaknade och kunde helt enkelt inte somna igen. Om det beror på alla ångest attacker jag haft på dessa få timmar eller om det är Jespers :love3: snarkande, det vet jag inte... Skulle tippa på det förstnämnda. Så en extra Stilnoct slank ner, men den hjälpte inte... Sobrilen (en hel dagsdos, wops) slank också ner och äntligen slapp jag andningsproblem och skakande.
För många år sedan, när jag gick in i min första hypomaniska episod så trodde jag, och alla nära och kära, att jag äntligen börjat må bra, att medicinerna jag gick på då hjälpte! Men när jag sen sjönk ner i en depression, en djupare sådan, så förstod alla runtom mig att något var fel...
Jag tänkte aldrig på att det kunde vara mönstret hos en sjukdom, jag trodde helt enkelt att vissa har det som jag. Och bipolär visste jag inte vad det var... Inte förrän en överläkare på psyk på ÖS i Göteborg sa "Jag tror att du är bipolär", han förklarade vad det var och det sa verkligen "klick", det är sådan jag är!
Nu är det... ett och ett halvt år sedan det hände, och ja, läkarna här har bekräftat bipolär diagnosen om och om igen, på ett sätt är det skönt att veta vad som är "fel" med en, och på samma gång är det tungt... som 22 åring att veta att jag lider av en kronisk sjukdom som kommer prägla mitt liv otroligt.
Men jag har gett mig fan på att klara det... Nu ska vi bara hoppas att jag gör det också.













Amanda
Egentligen vet jag inte riktigt varför jag skriver tilldig, bara känner igen mig i det du skriver, (fat en annan diagnos) och jag vill bara att du ska veta att även fast jag inte känner dig hoppas jag att du kommer klara det
Amanda
amandalarsson@mac.se
Svar Tack så mycket Amanda, jag hoppas att du kommer klara av dina egna hinder också!
Amanda
amandalarsson@mac.com