Jag säger som Håkan Hellström, "jag var bara inte gjord för dessa dar".
Idag var en sådan där dag när allt blir fel, man känner sig tom och ensam, en dag där ens ångest, ångesten som kryper under skinnet på en, endast kan lindras av det man inte kan få.
Känner sakta men säkert hur dimman närmar sig. Den fastnar i fingrarna först, gör så att jag snubblar på tangenterna. Sedan tar den kroppen... Och sedan huvudet, det är nu alla genomtänkta och kreativa idéer kommer fram!
Jag trodde att den nya medicinen skulle funka, det kändes ju så bra. Men nu... Nu kryper det i skinnet, de är nära. Jag är aldrig ensam...












